Min vinstlott – livslång vänskap

Min vinstlott – livslång vänskap
Text & Foto: Lars Rubensson

”Jag kommer gärna och besöker Dig och Din familj i Sverige 3-4 dagar”. Det var det svar jag fick från lantmätare Dennis Smith i Australien på en inbjudan att komma till mig i Sverige för ett erfarenhetsutbyte och för att bredda kunskaperna om varandras länder i flera avseenden.

Året var 1989. Efter 15 års jobb som lantmätare i ett skogsbolag och boende i villa, fru, två barn, hund, Volvo och stor reslust sökte jag en ny utmaning. Mitt val blev inte att köpa en trisslott med chans att förverkliga mina drömmar med hjälp av pengar. Nej, något för mig mer verklighetsnära var att sätta in en annons i medlemstidningen för lantmätare i New South Wales om ett erfarenhetsutbyte, vilket Dennis nappade på. Det positiva svaret var min första ”lotterivinst” med ett vid denna tidpunkt osäkert innehåll.

En varm sommardag ett knappt år senare stod jag förväntansfull på Sundsvalls Centralstation för att ta emot Dennis som kom med tåget från Stockholm. Jag visste inte hur Dennis såg ut men ”The Aussie Style” gjorde det lätt att identifiera min nye gäst. Efter några första artighetsfraser kände jag att personkemin stämde. Vid lunch en halvtimme senare var vi i full gång med att diskutera aktiviteterna som jag hade planerat de närmaste timmarna, dagarna och veckorna. Ja, det visade sig att de tre-fyra dagarna i Sverige blev tre veckor. Några dagars samvaro, med min familj med jämförelser mellan våra länder i en mängd avseenden, blev en bra start. Dennis fick bekanta sig med våra matvanor, svenskt smörgåsbord med delikatesser som sill med snaps, tunnbröd, jämtländskt messmör och tjälknöl. Vi fick höra om specialiteter i Australien som maträtter med barracudafisk, kött från krokodil, känguru med mera. Under en måltid några dagar senare bjöd vi på surströmming. Dennis kontrade snabbt och plockade fram en burk medhavd vegemite, en produkt gjord på jästextrakt. Två nationalsymboler med helt vidriga smaker för den oinvigde!

Det viktigaste de följande veckorna var känslan att vår vänskap utvecklades då vi kände samhörighet oss emellan på olika plan, tillsammans med min familj, i erfarenhetsutbytet på min arbetsplats och i de träffar vi hade med andra lantmätare under den drygt veckolånga resa vi gjorde till Norrbotten tillsammans med min far och son. Under den 150 mil långa bilresan fick Dennis sig en hel del till livs i skogliga frågor, i mitt arbete med rättighetsupplåtelser, skogsaffärer, urfolksfrågor, lantmäterifrågor med mera. Döm om Dennis förtjusning då vi med snöskoter tog oss fram i den orörda fjällterrängen, gjorde stopp, tog fram isborren, borrade hål i isen, pimplade ädelfisk, grillade den nyfångade rödingen och avnjöt den på en ”hårdbrödmacka” med öl. Den glimt i ögat Dennis visade var ett tydligt bevis på uppskattning, inte minst den öl som Dennis var van att dricka vid de pubstop som är vanliga på resor i Australien. En annan ”höjdare” för Dennis var ett nattligt besök med min son på discot i hotellet vid Riksgränsen. Den ljusa försommarnatten med midnattssol kunde Dennis bara inte missa!

Känslan av vänskap växte sig stark och jag började känna att värdet av min ”vinstlott” steg för var dag som gick. Wikipedias definition ”Vänskap är en social relation i vilken båda parter känner tycke för varandra och hyser ömsesidig tillit och respekt” kändes klockren.

De tre veckorna passerade snabbt. Dennis reste hem till Australien och några veckor senare kom en inbjudan till motsvarande vistelse Down Under. Jag tackade självklart ja och det resulterade i en ”världsomsegling” året därpå. Efter en lång flygresa med tre dagars uppladdning på Hawaii möttes jag av Dennis med fru Cynthia i Sydney. I deras hem i Bulli, en liten ort åtta mil söder om Sydney blev jag oerhört väl mottagen. Dennis familj samlades och deras mottagande gjorde att jag snart kom att känna mig som en del av familjen.

De kommande fem veckorna blev några av de mest upplevelserika och annorlunda i mitt liv. Första veckorna fick jag lära mig om lantmätarjobbet och skogsbruket i Australien, skillnader i förutsättningar och hur man löser problem utifrån detta. Det var mer att ta in än jag kunnat drömma om samtidigt som det gav ny kunskap och impulser till förändringar. En liten detalj kopplad till mitt jobb var möjligheterna i Australien att vid fastighetsbildning skapa tredimensionella fastigheter. Frågor kring hur man löst detta förmedlade jag till en pågående statlig utredning i Sverige. Det medförde att utredarna besökte Dennis för att få inblick i frågorna och det visade sig bli vårt gemensamma bidrag till att tredimensionell fastighetsbildning kom att införas i Sverige.

Jobbupplevelserna varvades med vandringar i nationalparker och för mig ny kunskap om de risker naturen innebär för befolkningen. Jag fick på nära håll uppleva faror i naturen som skogsbränder, giftormar, krokodiler, havsströmmar, stingers, stonefish och rockor och lära mig hur man på bästa sätt undviker att utsätta sig för dessa faror. Resan fortsatte till Nya Zeeland och deltagande i en veckolång skogskonferens i Christchurch. Där fick vi en bra inblick i landets skogsbruk och de problem och möjligheter landet har. Jag höll ett föredrag om vår svenska allemansrätt, vilken står i stark kontrast till möjligheterna att beträda andras marker Down Under.

Konferensen följdes av en veckolång skogsresa på Sydön. Förutom alla uppleveler i den fantastiska naturen och med nya kunskaper fick jag en härlig känsla för deltagarna från Australien och Nya Zeeland. Helt plötsligt hade vi nya vänner med många inbjudningar att ”hälsa på”. En skräckartad upplevelse under resan var då jag bestämde mig för att hoppa bungyjump från hängbron Kawaraus Suspension Bridge, den plats där sporten föddes år 1988. Jag betalade motsvarande 600 kronor för att kasta mig ut från bron men fegade ur efter upplevelsen att hopparen före mig åkt med gummibandet ända ner i flodytan och blivit genomblöt.

De fem veckorna Down Under var snart över och vårt gemensamma mål var att träffas tre år senare vid en lantmätarkonferens i Melbourne. Mina nyvunna erfarenheter om Australien och vänskapen med Dennis fick mig att ta ansvaret för att anordna och leda en veckolång förkonferensresa med de lantmätare från Sverige som skulle delta i konferensen. Dennis ”tände på alla cylindrar” och vi ordnade en gruppresa för 72 resenärer, lantmätare och medföljande. Resan startade i Darwin och dess omgivningar, fortsatte till Cairns, Sydney och Bulli och avslutades i Melbourne. Gruppresan överträffade alla förväntningar och det jag upplever nu 25 år senare då jag träffar deltagare från resan är lyriska beskrivningar av upplevelserna och att alla frågar hur det är med Dennis. Min då 80-årige far följde med mig på resan och på Dennis initiativ kunde Dennis med fru, två av hans goda vänner samt jag och min far även genomföra en resa till Tasmanien efter konferensen.

Våra gemensamma resor blev grunden till vår vänskap och de ständiga kontakterna däremellan kom att bli det kitt som befäste vänskapen. Åren därefter genomförde vi många resor tillsammans, flera i Australien, Nya Zeeland och Sverige men även till resmål som England och Sydamerika. Dennis fina kontakt med våra barn medförde att vår dotter kom att studera en tid i Australien och bo under familjen Smiths ”beskydd” och att vår son åkte ner för att uppleva miljön hos familjen Smith.

För min del blev ett medlemskap i det som idag är Australiska Nyzeeländska Vänskapsföreningen en fin kanal för att vidga kontakterna i Sverige. Det innebar också att jag kom med i föreningens styrelse och var dess ordförande under några år. En av de häftigaste upplevelserna under denna tid var då föreningens didjiredo-virtuos och redaktör Lars Wallin medverkade till att den aboriginska gruppen ”The White Cocatoo” besökte min familj i Sundsvall. Gruppens musikuppträdande fascinerade åhörarna och dess like hade ingen i trakterna skådat. De dansande aboriginerna och rytmerna från Didjerido, Clapstick med flera instrument lämnade ingen oberörd! Motsvarande upplevelse fick vi vara med om under en resa i Nya Zeeland vid ett framträdande i Maori Meeting House på orten Waitangi på Nordön. Här uppträdde en grupp maorier med egna danser och berättelser om sin historia. På resa runt Nordön besökte jag och min fru också nyazeeländare med skandinaviska rötter. Glädjen och generositeten hos dessa kiwis i kombination med naturupplevelser gav minnen för livet.

Vårt gemensamma resande och våra kontakter fortsatte under många år. De senast fem åren har våra kontakter tyvärr blivit mer sporadiska då Dennis drabbats av senil demens. Det positiva är att vi trots Dennis sjukdom ändå upprätthåller kontakten. Följande beskrivning av äkta vänskap stämmer bra på vår vänskap. ”We will be friends until we are old and senile. Then we will be new friends”.
Vänskap yttrar sig på många olika sätt. För min del ger mina tankar på Dennis och allt jag haft förmånen att uppleva Down Under en obeskrivlig känsla av nöjdhet och värme i kroppen som närmast kan liknas vid den man upplever i relaxen efter ett bastubad.

Min annons om erfarenhetsutbyte blev en vinstlott för resten av livet, mer värd än högsta vinsten på trisslotteriet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: