Min tid i Australien på 1960-talet

Text: Anders Sjölin Foto: Privat

På den tiden fanns GAPS (General Assisted Passage Scheme) som erbjöd förmåner till invandrare från Skandinavien och England. Betald båtresa resa dit, mot en egenavgift på cirka 100 kronor. Vissa krav ställdes på ålder och hälsa och stannade man inte minst två år i Australien fick man betala hela båtresan dit. När det gällde hälsan måste man visa via röntgenundersökning att man inte led av TBC.

Anlände man till Melbourne med hjälp av GAPS och inte hade några kontakter i Australien blev man inkvarterad i läger. Man bodde i halvmånformade baracker av korrugerad plåt. Fick mat och logi samt cirka 50 cent om dagen. Icke engelskkunniga måste gå och lära sig engelska. Under tiden man bodde där skulle man också söka arbete och bostad.

Jag emigrerade dit från Indien, där jag arbetat i cirka ett år. Jag var inte intresserad av GAPS då jag inte ville binda mig för någon tid. Köpte båtbiljett Bombay – Melbourne ombord på

P-O lines fartyg S.S Oronsay. Anlände till Melbourne i januari1967, klarade kravet att som immigrant ha i alla fall 50 dollar kontant. Detta var instämplat i passet. Genomgick noggrann kontroll av bagaget så att det inte fanns fröer eller dylikt där. Men ve och fasa – man hittade ett exemplar av tidskriften Playboy. Stor uppståndelse. Den var förbjuden i Australien – betraktades som pornografi. Den beslagtogs men jag slapp i alla fall böter.

Med hjälp av kontakter, på den tiden hade man brevvänner, ordnades bostad. En liten bungalow på bakgården till en villa på Hortense street i Burwood. Så gällde det bara att hitta arbete. Mina betyg från GCI (idag GIH) hade jag fått översatta till engelska. Efter cirka en vecka var det klart med arbete. Lärare på Marian Girls College i Sunshine i utkanten av Melbourne på en katolsk skola för flickor. Övriga lärare var nunnor eller noviser. Jag var den enda manliga individen där. Mitt GCI-betyg godkändes och jag fick mitt Australian Certificate as a teacher. Man hade lärarlegitimation där redan på den tiden. Jag undervisade i allt möjligt. General science (fysik, biologi, kemi) matematik och tyska. Undervisning i gymnastik och idrott var det inte mycket av. Lite softball-spel mot andra skolor bland andra i Geelong.

Samlingspunkten för skandinaver var den Svenska Sjömanskyrkan i Melbourne som fanns i det gamla engelska guvernörspalatset i Toorak. Präst på den tiden var Malte Johansson som vid hemkomsten till Sverige bytte namn till Malte Blaxhult. Olika sorters samkväm hölls i kyrkan och där kunde man även läsa svenska tidningar, till och med Helsingborgs Dagblad fanns. Visserligen var tidningarna två till tre månader gamla för de kom ju med båt från Sverige. Midsommarafton firades med dans runt majstången till dragspelsmusik av borgmästaren i Box Hill. Gammal svenskättling. Norrmännen firade naturligtvis sin nationaldag med 17 maj-tåg på gatorna i Toorak.

Vi fastboende spelade fotboll mot besättningar på skandinaviska båtar. Efter matcherna blev det bastubad på Sjömanskyrkan och ibland med restaurangbesök efteråt. Två sorter att välja på. Fully licensed med mat, vin, öl och sprit eller half licensed så kallad. BYOB´s (Bring Your Own Booze). Mat serverades men man tog med egen dricka.

På Sjömanskyrkan blev jag bekant med Bob Randall, en australiensare som studerade svenska på universitetet i Melbourne. Detta var möjligt tack vare en donation från en svensk invandrare. Pengarna skulle användas till detta och inget annat. Bob tyckte vi kunde fira mer än midsommar – varför inte Lucia och ha kräftkalas. Kräftor (yabbies) fanns det gott om. Australiensarna åt dom inte utan de användes som bete vid fiske på havet. Kräftorna fanns i vattenhålen på fårens betesmarker. De skulle hålla vattnet rent. Ett par timmars fiske och vi hade fått ihop 11-12 tjog. Så gott om yabbies fanns det. Dill hittade vi i trädgården hos en ryss och svensk snaps (OP Andersson akvavit) hos en skeppshandlare. Det blev för de svenskstuderande en oförglömlig afton  –  Luciatåg och Kräftkalas på samma gång.

Pubar fanns det gott om – men bara för män. Ett fåtal hade också Ladies Lounge dit kvinnor fick gå. Puben stängdes vid 17-tiden så det var rusning dit för att få en pint eller två innan man åkte hem från arbetet. Öppnade igen efter ett par timmar och höll öppet till klockan 23.00 Lagen ändrades sen så att man fick ha öppet hela tiden. Man ändrade valutan från pund till dollar med åtföljande förvirring. Ibland angavs priserna i pund, shilling och pence tillsammans med pris i dollar och cent även långt efter det att ändringen var gjord.

Jag hade internationellt och svenskt körkort men måste skaffa ett australienskt. Besökte utfärdande myndighet för detta. ”Svenskt körkort – ja ni har ju vänstertrafik i Sverige så det skulle inte vara något större problem”. Jag fick svara på tre frågor. 1) Vilken färg? Röd, 2) Vilken färg? Gul, 3) Vilken färg? Grön.  ”Utmärkt ni är inte färgblind”. Sedan ut i bilen med inspektören. Körde ett varv runt kvarteret, sen var saken klar och jag fick mitt australienska körkort.

Som lärare hade man inte mycket ledigt men körde runt lite i Victoria, var bland annat i Ballarat och försökte vaska guld utan större framgång. Körde till Sydney, Brisbane och Surfers Paradise. På gränsen mellan Victoria och New South Wales var det en form av tull. Man fick inte ha frukt med sig mellan dessa stater på grund av ”Fruit flies”.

Skidåkning testade jag också. Cirka 15 mil från Melbourne fanns Mount Buller. Ingen större trängsel i backarna. Det var inte många australiensare som sysslade med utförsåkning på den tiden. Jag gick ju också på fotboll, denna säregna form som heter Aussie Rules Football, som spelas på en oval plan och är en blandning av fotboll och rugby. Mitt favoritlag var Collingwood (The Magpies) för dom hade samma svartvitrandiga dräkt som Landskrona Bois!

Efter julen 1967 flög jag hem till Sverige. Där väntade en gymnastiklärartjänst på Norrevångskolan i Eslöv på mig.