Tur att vi trivs hemma

Text: Beata Akersten. Foto: Stina Akersten Heath

Tur att vi trivs hemma. Tänk hur vår värld ändras, har vi sagt många gånger det senaste året. Australien är långt borta, men ändå så nära.

Vi var tveksamma när det gällde att skriva om corona i Australien, eftersom vi trodde att coronapandemin snart skulle vara över när majnumret av ”Down under” kom,. Nu finns åtskilliga artiklar i tidskrifter och böcker med olika syn på detta hemska virus, vars spridning vi fortfarande inte ser slutet på.

Vår dotter Stina är extra frustrerad på grund av en fotskada och hon känner sorg över att folk plågas och dör en smärtsam död på grund av viruset. Hon kände skam att gå till doktorn, ville inte besvära, eftersom det finns andra som har det mycket värre. Följden blev en långvarig process med värk och många läkarbesök.

Detta år blir annorlunda för hela världen. Ändå inte så mycket för oss på landet hemma på släktgården i Björsäter i Västra Götaland. Hittills har släkt och vänner varit förskonade från viruset. Vi gamle är i +70-karantän. Sommaren blev verkligen inte som vi tänkt oss för vår familj med dotter och familj i Australien. Storebror i Sverige fyllde 50 år i juli. Det skulle vi fira ordentligt. Datum för festen var planerad och biljetter från Australien för fem personer var bokade och betalda. Tidigt förstod vi att resan inte skulle bli av. Även andra besök från Australien blev inställda. En syssling till våra barnbarn befinner sig sedan i mars hos sin farmor i England. Hon skulle göra en rundresa i Europa och besöka oss, precis som hennes syster gjorde förra året.

Helt plötsligt har världen blivit ”större”, avståndet mellan Sverige och Australien känns inte så överkomligt längre. Vi är verkligen tacksamma för tekniken i dessa tider. Vi har haft mycket kontakt med vår dotter i Australien och fått bilder och information om läget runt staden Gunnedah i NSW där vår dotter bor.

Australien stängde fort ner och gav starka restriktioner, dödstalet kunde räknas i hundratal i Australien, jämfört med tusental i Sverige.

Genom TV har också vi kunnat följa en del av hur läget down under utvecklar sig men det är ändå svårt att sätta sig in i situationen. Frekventa kontakter med ord och bild förmedlade via appen WhatsApp har hjälpt oss en hel del.

Här kommer några glimtar från våra samtal under coronatiden. Även Australien drabbades av toapappershysterin i början. Hade man bra kontakt med en pubägare kunde man utnyttja att pubarna stängdes. Där fanns det lager och man kunde eventuellt få köpa toapapper, givetvis till överpris. Australien hade strängare regler för vistelser utanför hemmet. Att köpa mat, åka till doktorn och till apotek var tillåtet. Det fanns också möjlighet att hjälp äldre släktingar med matinköp. En skröna eller rykte:  En kärlekskrank yngling åkte till sin käresta, åkte fast och fick höga böter två gånger, men tredje gången blev det en månads fängelse.

Stängda skolor och universitet gjorde att alla tre barnen kom hem.  Underbart att vara hemma med gott om plats både inne och ute. Det gällde dock att se till att man inte hade för mycket oönskat sällskap när det var dags för lärarkontakt på distans via dator, mikrofon och kamera. Det var ett tag sedan vi skrev om våra barnbarn och deras skolor. Nu är det universitet som gäller för flickorna. Storasyster Ellen är på sluttampen med sin civilingenjörsutbildning och har gjort sin praktik.  Maja har gått ett år på sin utbildning till fysioterapeut, båda i Newcastle. Jack har börjat sin gymnasieutbildning på Farrer’s internatskola i Calala nära Tamworth, där han har valt inriktningen idrott/jordbruk.

Barnbarnen Ellen och Maja har stor nytta av sina körkort och kunde handla åt farföräldrarna, ”Granny & Pop”, samt sprida stor glädje genom musiken. Mamma Stina fick också god hjälp med lite av varje i hushållet. Lärorikt för Maja att vara med på mammas läkarbesök och sen fick agera sjukgymnast hemma. Mycket passande eftersom hennes praktik blev inställd. Jack hjälpte till hemma på gården, men även hos grannen. Men det var distansutbildning som gällde, så disciplin måste även hållas hemma. De tre hundarna var överlyckliga att alla ungdomarna var hemma, de tre katterna likaså. En fördel var också att familjen hade mer tid tillsammans. Majas tjugoårsdag i april fick firas i liten skala med bara familjen.

När det sedan var tillåtet att återvända till universitetet blev det en stor omställning igen. Hundarna hoppade upp i bilens baklucka när Maja skulle packa in sitt bagage för att återvända till universitetet.  Jack var däremot väldigt glad över att under en övergångsperiod få eget lyxigt rum på flygpersonalens hotell vid flygplatsen i Tamworth. Det var annat än på internatskolan med delat rum och utan lyxigt badrum.

Stina har fullt upp i sitt arbete hos Gunnedahs ”Optometrist”. Hon undrar ibland varför många äldre behöver glasögon just nu, kan det vara den sociala biten som saknas månne. Munskyddet för personalen är nödvändigt, men inte attraktivt. Svärsonen kör långa resor med djurtransporter för att utjämna djurbesättningar efter torka i stora delar av Australien och även efter den stora branden.

I skrivande stund (augusti 2020) läser vi om nya coronautbrott, bland annat i delstaten Victoria och även på Nya Zeeland, som annars hade klarat sig anmärkningsvärt bra. Med kort varsel kan det på nytt bli omfattande restriktioner, med isolering och andra begränsningar, så det dröjer innan vi kan känna att allt är normalt. Vi väntar alla på att ett säkert och väl utprovat vaccin ska bli tillgängligt, så att riktig samvaro återigen ska vara möjlig.

Vi känner oss lyckligt lottade eftersom vi ändå har kontakt flera gånger per vecka med våra kära. De är långt borta, men ändå inte. Tur också att vi fortfarande trivs hemma, det tål att upprepas i dessa tider.