Lantbruksmarknad i Stanthorpe
Text & Foto: Malin Boman

Vill man uppleva något riktigt lantligt så rekommenderar jag varmt ett besök på en av landets många lantbruksmarknader, vanligen kallad en SHOW. I Sydney brukar den hållas under påskhelgen, i Melbourne i början av september och i Brisbane i augusti. Men det finns även gott om mindre variationer i många av landets småstäder, och även i den lilla byn Stanthorpe mitt i the Granite Belt uppe på The Great Dividing Range långt ute på landet och cirka 22 mil sydost om Brisbane.

Eftersom marknaden i Stanthorpe alltid hålls redan i februari månad var det så lyckligt att mycket var som vanligt och marknaden fick hålla öppet igen efter ett års avbrott. Farmare från de närliggande byarna lastade sina djur och fyllde snart Stanthorpes stora mässområde. Stora starka män och kvinnor iklädda jeans, boots, rutiga skjortor och Akubrahattar fyllde hagarna med sina bästa biffkor och sina snabbaste hästar. Under de tre dagarna som marknaden var öppen skulle många djur säljas och andra tävla i diverse grenar.

Inne i mässhallen, som mest påminner om en stor hangar, letade sig Stanthorpesborna fram till de rätta avdelningarna för att lämna in sina tävlingsprojekt i hoppet om att få äran att vinna första pris. För när det är Showdags är hela kommunen involverad på ett eller annat sätt.

Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli säger man ju, och det här börjar redan då barnen går i kindy (dagis) och tålmodig dagispersonal uppmuntrar de små med att göra något fint att visa upp som till exempel en liten kaka dekorerad med diverse smågodis, glasyr och strössel. Alla, och då menar jag verkligen alla, får vara med. Även om Stanthorpe är en liten by med endast 5 000 invånare så finns där nära på lika många tävlingar att ställa upp i. Kanske är det inte så dumt att få känna stolthet i att ens alster, om det så är ens finaste fingerdocka gjord av en toalettrulle, eller vackraste dahlia, största pumpa eller godaste scones, får bli uppvisad på detta vis? Det där med att vinna är ju så klart extra roligt men att hela byn faktiskt gör något riktigt trevligt tillsammans och bygger gemenskap av allas talanger och intressen gör denna helg till något riktigt extra som alla ser fram emot varje år.

Hela helgen är mycket välplanerad flera månader i förväg av en styrelse som följer strikta protokoll som uppdateras flitigt. Staketen runt hagarna ska vara tipp-topp och även läktarna, domare till alla grenar ska bokas in, vakter ska finnas på plats och biljetter ska säljas, programmet ska tryckas upp plus allt annat som hör till och mer eller mindre blir hela byn på det viset involverad för att allt ska fungera.

Man kan alltså anmäla sig till allt möjligt för en lite kostnad och själv tänkte jag anmäla mig till bästa kakan på en grönsak, men upptäckte att jag tyvärr var ute för sent då alla bakverken skulle ha varit inlämnade dagen innan marknaden öppnade för att domarna skulle hinna välja ut vinnarna.

I stället besökte jag bara marknaden tidigt den sista dagen för att möjligtvis få lite tips i vad man kan ställa upp i nästa år. Snart hade jag hittat en mindre folksamling runt en inhägnad inlindad i presenningar. I mitten stod en man i en sliten hatt omringad av ett antal blå boxar och trälådor. I ena handen hade han en tunn stav med en krok och från den hängde det en orm som han stolt visade upp medan han informerade folksamlingen om ormens olika egenskaper. Emellanåt hängde publiken längst fram runt relingen lite väl mycket över inhägnaden och han var tvungen att be dem att backa lite. Själv hade jag bara ett par veckor tidigare blivit upplysts av en granne att hon hittat en Eastern Brown-orm i sin blomsterrabatt och att en annan granne hade hittat en någon dag innan dess i sin trädgård. En Eastern Brown-orm är den näst giftigaste ormen i Australien så visst var jag så klart lite extra intresserad av att lära mig lite mer om ormar i allmänhet och under hans lilla show fick jag lite mer kött på benen. 

Det var kanske inte så konstigt att vi alla sedan visade stor respekt när han väl lyfte ut en Taipain, den mest dödliga ormen i världen, som fick slingra lite runt på presenningen medan han höll ett bra öga på reptilen. Visst kan det väl ha varit bra att ha sett en i verkligheten så att man har en liten aning om hur den ser ut om man träffar på en. Barnen ville dock gärna klappa en stor pytonorm som han sedan bar omkring med innan han avslutade showen med att visa upp en medelstor goanna (ödla) som hade legat tyst i en större trälåda under tiden. Jag fortsatte vidare till timmerstockstävlingarna där stöddiga män med både stora muskler och yxor stod ovanpå stora trästockar för att så snabbt som möjligt hugga stocken i två bitar med en yxa. I ett vimmel av träflis högg de dessa tjocka stockar mitt itu på nolltid.

Lite längre bort fanns ett litet stall med unga getter, kalvar, alpackas och en liten lama som många småbarnsfamiljer besökte. Den sötaste av dem alla var nog den lilla fyra dagar gamla laman som ägarinnan hade hittat livlös i hagen då hon var ute och tittade till sina djur. Den hade precis blivit född men mamman trodde nog inte att den skulle överleva då den var född för tidigt men som väl var hade den repat sig så pass bra att den kunde få vara med på sin första show innan den ens blivit en vecka gammal.

Strax intill stallet blev det sen ytterligare en trästockstävling i den stora arenan som kallas Jack & Jill, vilket är det två namnen man brukar kalla killar och tjejer som jobbar på farmarna. Lagen består av en Jack och en Jill och en tjock lång stock av hardwood som är ett ovanligt hårt träslag. Tävlingen går ut på att få sex långa bitar av stocken så fort som möjligt.

 Kommentatorn som höll upp spänningen i tävlingen introducerade de fem lagen och gav lite personliga kommentarer gällande stocken längst till vänster. Den ser inte nådig ut menade han medan lagen startade sina motorsågar så att det rök. När alla var på plats och iklädda diverse skyddskläder startar de. Det tar inte lång tid förrän skårorna längs med stockarna är uppsågade och tjejerna får ta vid med sina järnkilar. Allt går svindlande fort. Väl inhamrade på kortsidan går varje lag sedan loss med varsitt stort spett och lossar de stora bitarna från stocken. När första laget är färdigt går de snabbt ner till nästa lag och hejar på och till slut står de alla vid det sista laget som mycket riktigt hade den där stocken längst till vänster. Kommentatorn försöker på sitt sätt att ge dem lite extra stöd med att säga att nog skulle de ha diskvalificerat den där stocken för den är så fruktansvärt svår, men till slut har även det laget kluvit den sista biten och alla lagen ser precis lika glada ut.

Jag bestämmer mig för att kolla läget inne i hangaren där alla möjliga och omöjliga tävlingar pågår. På ett par långa bord står en massa vinflaskor fyllda med vackra dahlior och rosor. På ett annat ställe har alla bakverken blivit placerade. Här finns allt från lågstadieelevernas bakverk till de vuxnas. Naturligtvis finns där de klassiska scones och hemlagad marmelad, Anzac småkakor men även sockerkakor med eller utan glasyr och givetvis det australiensiska brödet damper som ofta bakades förr över en öppen lägereld.

På den artistiska sidan har de yngre eleverna varit flitiga med sina toalettrullar, som blivit allt möjligt från Stålmannen till prinsar med foliekronor, medan de vuxna visar upp sina stora handgjorda quiltade filtar och akvareller.

Men förutom boskapsdjuren är det den lokalt producerade maten som utmärker en sådan här lantbruksmässa. I entrén har grönsaksavdelningen fått sin plats där den finaste paprikan, godaste vindruvan, sötaste persikan med mera visas upp på det bästa sättet och de lokala producenterna får möjligheten att glänsa lite grand. Men som vanligt var det nog den största pumpan som fick mest uppmärksamhet då vinnaren även lämnat en liten lapp på pumpan där det stod att den tagit endast fyra månader att växa från ett frö för att få den till att bli 147 kilo tung. Jag har därmed bestämt mig för att det får bli en sockerkaka med glasyr till nästa år.